Kort version

Maud Lindström har varit Sveriges enda officiella kärlekskritiska bisexuella feministiska visartist, krönikör och poet  i drygt sex år. Under dessa år har hon uppträtt på scener som Hultsfredsfestivalen, Arvikafestivalen, Pridefestivalen och vis-och feminismfestivaler över hela landet. Hon har också anlitats för disputationsfester, konferenser, skolkonserter och temadagar av bland annat Göteborgs, Linköpings och Lunds universitet, RFSL, RFSU, fackförbund, folkhögskolor, gymnasieskolor, kommuner, ungdomsförbund, studieförbund och många andra organisationer. Hon har medverkat i ”Frank” i P3, varit sommarpratare i Kvällspasset i P3 och spelat i Nyhetsmorgon i TV4, och har också skrivit krönikor bland annat för Göteborgs och Stockholms fria tidning, Lira och Femkul.

Maud gick Estetiska programmet Musiklinjen på gymnasiet med huvudinriktning sång och elgitarr, har läst Genusvetenskap, Kultur, erotik och sexualiteter och Sociologi vid universitetet samt gått Nordiska folkhögsskolans Vislinje. Debutskivan ”Strategivisor för kärlekskritiker” släpptes 2005, maxisingeln ”Vacker vid vatten” 2006, och hon har också medverkat på KulturUngdoms samlingsskiva ”Let your hair down”, den nordiska visorganistationen Nordvisas samlingsskiva ”Nordiska Spår” och VisStaden Västervikproducerade samlingen "Mera Visor".

Under 2008 turnerade Maud med Riksteaterföreställningen Almost like boys med komikerparet Cissi & Nour. Föreställningen åkte också med på Lars Winnerbäcks sommarturné. Under hösten 2008 och våren 2009 har hon gjort skolturnéer med Musik i Väst, Estrad Norr och Länsmusiken i Kalmar, och hållit inspirationsworkshops om skrivande i högstadieklasser i projektet Skapande Skola i samarbetet med Rikskonserter/Länsmusiken i Stockholm. Maud är också utbildad coach för frilansmusiker och kulturarbetare av Göteborg Artist Center och Musikalliansen, har beviljats stipendium för musiker och sångare från Konstnärsnämnden, och påbörjade hösten 2009 en utbildning till kulturprojektledare vid Kulturverkstan i Göteborg.

Lång version

Jag föddes den 21:e mars 1980 med arslet först, och växte upp med mamma, pappa och lillasyster på Kronoparken i Karlstad, och sedan i Molkom. Jag intresserade mig tidigt för musik, och lär som 4-åring ha utbrustit ”Det var annat än Blinka lilla stjärna, det!” när jag hörde John Mayall & the Bluesbreakers för första gången. I övrigt gillade jag också bland annat Little Richard, The Coasters och Povel Ramel som pappa, som hävdade att det inte spelats in någon bra musik efter 1974, spelade in på kassett åt mig. Som den lilla flicka jag var blev det dock körsång i kyrkobarnkören med det olyckliga namnet Glädjebarn, pliktskyldigt pianospel och en oskyldig sopran som kom att dominera själva utövandet i ganska många år. Det var nog först i slutet av högstadiet eller när jag gick på musikgymnasiet på Sundsta/Älvkullen i Karlstad som jag insåg att man faktiskt kan sjunga samma sorts musik som den man lyssnar på, vilket vid det laget för min del dominerades av 60-och 70-talsrock och pop. På musiklinjen hade jag också börjat sjunga blues, storbandsjazz och rock, köpt mig en sunburst Stratakopia, och så smått börjat skriva egna låtar. Tyvärr lyckades jag skaffa mig knutor på stämbanden efter att ha sjungit Janis Joplins ”Try” på Sundstaspexet 1999. Efter det sjöng jag inte alls på ett år.

Däremot kom jag in på Genusvetenskap A på Karlstads universitet. Under hela gymnasietiden och mitt feministiska uppvaknande hade jag fått sköta min utbildning mer eller mindre på egen hand, och att få tillgång till all denna nya kunskap var helt fantastiskt. Att skriva tentor och diskutera genussystemet, heteronormativitet och poststrukturalism blev nu mitt nya kreativa uttryckssätt. Vi läste speciellt en bok som kommit att betyda mycket för mig, Carin Holmbergs ”Det kallas kärlek”, och som blev grunden till min främsta akademiska merit (en b-uppsats med den pretentiösa titeln ”Den androcentriska kärlekens uttryck och konsekvenser – en kvalitativ studie av tolv ungas sätt att förstå och leva kärlek”), men också för mitt framtida låtskrivande. Det var även vid den här tiden jag insåg att jag var bisexuell, även om jag inte kallade mig det då. Det hela var väldigt odramatiskt; jag råkade hamna i säng med en tjej, och kunde helt enkelt inte se något konstigt med det hela. Min bisexualitet har sedan utvecklats även till ett politiskt ställningstagande: jag kämpar för att kön ska vara lika ointressant när det gäller sexualitet och sexuell praktik som när det gäller lönesättning eller klädkoder.

Sommaren år 2000, flyttade jag till Göteborg och bodde ihop med min kompis Jessika vid Mariaplan. Jag hade fått reservplats på Kvinnofolkhögskolans kurs Feministiska studier med filminriktning, och medan jag väntade på besked var det väl i en fruktbar kombination av feministisk frustration och ren uttråkning jag började skriva visor. Den första var en otrohetskritisk historia ur älskarinnans perspektiv som hette ”Snart ska Göran åka hem till sitt”, och den spelade jag om och om igen på varenda fest vi var på, trots att det tog 30 sekunder mellan ackordbytena och killarna otåligt väntade på att i ett obevakat ögonblick återerövra gitarren och köra igång med Wish you were here och Redemption song. När hösten kom hade jag lyckats få förstahandskontrakt på en lägenhet i utkanten av Majorna tillsammans med min kompis Pär, och blivit antagen på Kvinnofolkhögskolan. Miljön på Kvinnofolk var en helt annan än den jag var van vid från universitetet; förutom att kursplanen såg annorlunda ut skulle man också prata i rundor, samarbeta och solidarisera sig med varandra som en del i utbildningen. Debatten var minst sagt livlig, men där fanns också möjlighet att utvecklas utan killar som stod i vägen; möjlighet att mötas över klass-etnicitets-sexualitets-och kulturgränser och hitta nya perspektiv på feminism, kvinnors livsvillkor och på varandra. Där träffade jag min blivande vapendragare Åsa, som jag jobbade mycket med, både med film och text. Vi hade vår första bejublade spelning i samband med åttonde marsfirandet på skolan. Åsa hade aldrig sjungit för folk, och jag hade aldrig spelat gitarr offentligt, men det sket vi i, och det spelade ingen roll att vi inte kunde så bra. Det viktiga var att det var våra egna berättelser, och det kändes ärligare än allt annat jag tidigare hade gjort. Även om just då aldrig skulle ha kommit på tanken att kalla det vi gjorde för visa, är det just detta jag senare kom att förknippa med visan, och det som gör den så bra: närheten i det svenska språket och att uttrycket och det man vill säga är så viktigt.  

Efter ett omvälvande år av gräsrotsaktivism på Kvinnofolkhögskolan ströjobbade jag i ett par år, bland annat inom barnomsorgen, på CD-specialisten (numera Rock House) på Kungsgatan och som Lisebergskanin. (Om ni någon gång hör om en kanin som ramlade i vattnet och tappade huvudet i Kaninresan så var det för övrigt jag). Under tiden blev jag indragen i Lumbago; ett anarkistiskt visionärt vis-och poesikollektiv som arrangerade klubb på båten Rio Rio vid Rosenlund, gav ut böcker och tävlade i Poetry Slam, och jag fick vara med om fantastiska fester, spelningar, poesiuppläsningar och samtal. Det var av Lumbagomedlemmarna jag blev övertalad att ställa upp i Trubadur Slam i Borås 2003, som jag alldeles oväntat vann, och att skicka in en ansökan till Vislinjen på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv.  2004 spelade jag in min första demo, ”Fröken Normal”, med Martin Molin som producent, Hippie-Mats Jonsson och Sören Alexandersson som medmusiker och Johanna Larsson och Linda Wallgren som fotografer, layoutpersoner och supporters. Martin kände jag sedan gymnasiet i Karlstad; bland annat hade jag haft en roll i en musikal han skrivit musiken till, och demon blev en nystart på ett mycket givande samarbete. ”Fröken Normal” var egentligen främst tänkt som komplement till ansökan till Vislinjen, men spreds snart över hela Sverige. Året på Vislinjen var väldigt roligt och utvecklande, med massor av skrivande, vistolkning och inspirerande lärare som Hanne Juul, Jan Hammarlund och Christina Kjellsson; personer som inspirerat och betytt väldigt mycket för mig, både som personer och artister, och kontakter med andra vismusiker och -entusiaster över hela Norden. Visskolan blev också det som gjorde att jag började se mitt artisteri som profession.

Planerna på att släppa en platta började ta form. Sören Alexandersson från Lumbago hade just startat undergroundskivbolaget Troglodyt, som betyder ungefär underjordisk varelse, och ville gärna ge ut den. Ute var det strålande solsken, men jag och Martin satte upp filtar för fönstren och grottade in oss i arrangering, instrumentering och låtkaraktärer i hans hemmastudio, som snabbt fick smeknamnet Björngrottan. Jag ville inte göra någon klassiskt soft visskiva och sitta i vit klänning på en sommaräng på omslaget; nej, det skulle vara fullt ställ. Anders Molin på bas, Jonas Karlsson på trummor och Martin själv på det mesta bildade grundstommen, och sedan lånade vi in vänner och bekanta: Einar Stavfeldt och Sören Alexandersson på gitarr, Loke Nyberg och Kristin Svensson på fiol, Kristoffer Alehed på trombon och Jörgen Herrström på trumpet, och en hel dröse vänner på kör. Så här i efterhand kan jag ångra att jag inte stod på mig och satte titelspåret ”Strategivisa för kärlekskritiker” som sista spår på plattan, men annars blev den bra, och fick fint mottagande av pressen. Men jag behövde ett band.

I slutet av juli bildades Nåt För Alla, som förutom Martin på orgel/keyboard bestod av Vislinjenklasskompisarna Nadina Pundins på bas, Lisa Pedersen på trummor och Einar Stavfeldt på gitarr. För mig var det oerhört viktigt att bandet skulle bestå av kvinnor till minst hälften, och när trombonisten Henrik Johnsson, som var kompis med Nadina, kom med var vi slutligen redo att kalla oss Sveriges mest jämställda band. På releasefesten på Henriksberg kom det så mycket folk att det ryktades att man fick ringa in extrapersonal till baren. Min syster Frida gjorde succé som förpoet, Nåt För Alla med gäster var i sitt esse, Cherry Bomb crew spelade plattor och det hela avslutades med efterfest och glam. Det nästkommande ett och ett halvt året spelade vi så mycket vi kunde, främst i Göteborg, bland annat på Pustervik, Götaplatsen under Kulturnatta, ett par gånger på mitt stamställe Kellys och på Underjorden, och som förband till den eminente Dan Berglund på Syndikalisternas 1:a majfest, men också på visfestivalerna på Holmön och Steninge, Krokstrand och Kafé 44 i Stockholm, och i samband med singelsläppet av Vacker vid vatten 8:e mars 2006  i Nyhetsmorgon i TV4. Jag fortsatte också att spela solo, och gjorde över hundra spelningar den perioden. 2007 slutade Nadina och Henrik. Samma år beviljades vi stöd från Statens Kulturråd, genomförde en 8:e marsturné, och framför allt: vi fick gig på Hultsfredsfestivalen. Det borde ha varit den lyckligaste dagen, men när jag äntligen stod där på Paradisscenen kände jag ingenting. Jag hade nått punkten där jag hade så pass mycket speljobb att jag inte riktigt hann med ett ”vanligt” jobb, men ändå lite för få för att riktigt våga satsa fullt ut. Efter Hultsfred blev jag sjukskriven från mitt jobb inom barnomsorgen i två månader för utbrändhetssymptom. Inte förrän då fattade jag beslutet att jobba med musik på heltid.

2008 splittrades Nåt För Alla efter gemensam överenskommelse. Jag hade precis blivit anställd av Riksteatern som musiker i föreställningen Almost like boys med komikerparet Cissi & Nour, som också följde med på Lars Winnerbäcks sommarturné ihop med Emil Jensen, Miss Li, Maia Hirasawa, Markus Krunegård och Sofia Karlsson, och där fanns det inte plats för något band. Dessutom hade Martins andra band, Detektivbyrån, börjat spela in sitt debutalbum vilket tog mycket tid i anspråk, Lisa och Einar hade börjat plugga och hade också egna solokarriärer och mitt skrivande gick trögt. Det var dags att gå vidare.
Sommarturnén var fantastisk. 17.000 personer i publiken på Zinkensdamm, fina hotell, proffsiga medarbetare (till och med en tekniker som stämde min gitarr), turnébuss och turnéliv gav mig massor av erfarenhet och rutin, och jag tror att det har gjort mig till en bättre artist på många sätt.

Under hösten 2008-våren 2009 gjorde jag två skolturnéer, en soloturné i Östesund med Estrad Norr och två med den fantastiska kontrabasisten Petter Ericsson; med Musik i Väst och Länsmusiken i Kalmar. Skolturnerandet är verkligen kulturarbete på riktigt; slitigt och krävande med tidiga morgnar och publik som ser igenom minsta lilla fejkförsök, men samtidigt så äkta när man får till det där mötet; hundra skoltrötta femtonåringar med sina liv, tankar och känslor, som tvingats till aulan men som tystnar och lyssnar, känner igen sig, skrattar, inte håller med men lyssnar ändå och som låter oss få beröra dem: fantastiskt! Under våren höll jag även mina första workshops i skrivande, Din berättelse är viktig!, och fick möta eleverna ännu mer, eftersom jag också fick läsa deras texter. Jag utbildade mig också till coach för frilansande musiker och kulturarbetare genom Göteborg Artist Center och Musikalliansen, och hade mitt första uppdrag på Musikhögskolan i Göteborg i slutet av vårterminen 2009. Genom utbildningen vaknade mitt intresse för kulturpolitik och allt som sker bakom scenen när det gäller kulturproduktion, och jag beslöt mig för att söka till Kulturverkstan i Göteborg, och kom in.

To be continued....