Varför rodnar Cecilia Lind?

Jag har skrivit en text på nya skivan som heter Vacker vid vatten. Den är kanske främst en berättelse om en relationsintrig mellan mannen, horan och madonnan, men också ett generellt angrepp mot den manliga normen inom vistraditionen, och ett personligt mot de flesta manliga vissångares dåliga vana att skriva kvinnoförnedrande och sexistiska visor. Framför allt är jag upprörd över oskicket att besjunga sångmöer; något väldigt många vissångare gör, då det finns en stark tradition att ha ett persongalleri med karaktärer som återkommer i olika sånger. Könsstereotyperna haglar inom den svenska visdiktningen (jag antar att det beror på att den är så mansdominerad, och att bilden av "Trubaduren" är fullständigt liktydig med en halvt försupen geniförklarad bohemisk romantisk kvinnokarl med relationsproblem). Manskaraktärerna i de flesta av texterna är gärna fyllon som lever rövare, gamla kompisar och vapendragare som har samma problem med damer som berättaren själv, eller på olika sätt hjältar som gör riktiga viktiga saker tillsammans med sina manliga vänner. Hos Dan Andersson sliter de i milorna, super sig fulla på helgerna och längtar efter kvinnor. Det finns hos Olle Adolphson, i den underfundiga beskrivningen av konkurrens män emellan om en kvinna, som slutar i manlig homosocialitet ("Trubbel"), samt i "Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken", en rolig visa om romantiserad manlig våldskultur vid sekelskiftet. Och det är inte bara i de gamla visorna de finns. T o m Lars Winnerbäck har dem, t ex homosocialiteten mellan unga tokiga killar i "Solen i ögonen". Kvinnorna, sångmöerna, beskrivs ofta som sexiga horor, som Cornelis slampiga Ann-Katrin eller Bellmans hyllade Ulla Winblad, ouppnåeliga madonnor som är för bra för att berättarjaget ska ha en chans att få dem, som Stefan Sundströms Sabina, eller som svaga och självmordsbenägna Marguerite, även hon i Sundströms sångmöstall. Birger Sjöbergs sångmö Frida är kanske inte sexig, men när han beskriver hur mycket han älskar henne är det enbart utifrån hur hon ser ut, och gärna i en naturromantisk miljö, som i "Den första gång jag såg dig" och "Frida i vårstädningen": "Något ljuvt och änglaaktigt skiner omkring Fridas huvud, medge det".(Jmf Maud Lindström i städartagen: mer svettig och förbannad än änglalik…) Jag vill inte på något sätt förringa de manliga vissångares jag attackerat i denna text begåvning eller inverkan i vishistorien, och många av de visor jag räknat upp tycker jag själv mycket om. Men det är något som skaver när jag lyssnar: jag känner inte igen mig i deras verklighetsbeskrivningar! Kulturell verksamhet speglar vilka normer och regler som finns i ett samhälle, samt gör det möjligt att ifrågasätta dessa, och har ofta historiskt sett påverkat samhällspolitiska skeenden och förändringar, och därför tycker jag att det är tråkigt att visan, som är politisk, kritisk och ifrågasättande på många andra punkter, är så helvettes oproblematiserat och slentrianmässigt gubbig, helt enkelt! Det kan tyckas som att jag har blivit fullständigt paranoid i min jakt på sexism, eller kanske är mina kunskaper om de manliga vissångarnas mångsidighet alldeles för ofullständig, men jag hittar små subtilt insmugna ondskefulla nyanser av kvinnoförakt och förlegade idéer om manlighet och kvinnlighet överallt! Prova att själv analysera, så ska du se! Det tydligaste tecknet på att du funnit sexism i en visa är att männen beskrivs utifrån egenskaper, handlingar och känslomässiga tillstånd, medan kvinnorna beskrivs utifrån hur de ser ut. Det är egentligen inte särskilt långt mellan mansvisornas kvinnoideal och de som beskrivs i populärtidningar som Vecko-Revyn och Slitz (med enda skillnaden att visorna ses som en del av det svenska kulturarvet, medan veckotidningarna kritiseras och skälls ut), så du kan gärna använda dem som mall, både i bild och text. Vem är det som är aktiv i berättelsen? Hur ser kvinnan ut? Svettas hon, t ex? Antagligen inte. Hon är antagligen inte heller hårig på några ställen på kroppen utom på huvudet (ja, hon har förstås välnoppade ögonbryn och långa ögonfransar) och möjligen en liten tofs på muttan. Om hon är arg är hon troligen jobbig, men ganska sexig, om hon är sur har hon troligen PMS, och om hon är ledsen är hon troligen självmordsbenägen eller ett sviket offer. Men oftast doftar hon gott, dansar bra, är gärna ung och har en smal midja och stora tuttar. Hon tål att tittas på där hon går uti sin klänning med rattarna i rullning. Hur ska man som kvinna uppfatta och identifiera sig med dessa texter, annat än som ett objekt? Vi som varken vill beskrivas som horor eller madonnor i den svenska historien, utan hellre människor; vart får vi plats? Vi är inte intresserade av att höra era åsikter om oss längre; vad ni uppskattar hos kvinnor; vad ni tänder på hos oss oavsett om det är håriga armhålor eller slätrakade ben, stora hängtuttar eller en platt mage! Vi vill definiera oss själva, inte genom era ögon! Vi vill skriva visor om hur det verkligen var när vi dansade med Fredrik Åkare: vi rodnade nämligen av ilska, inte av blygsel, och vi slog bort hans tafsande händer och gav honom en saftig smäll på käften! ! Maud Lindström 2005-09-14